Blogg

 

Varje tisdagskväll kl. 18.30 fylls min lägenhet med människor. En efter en droppar de in, någon med ett kexpaket i handen, en annan med ett glatt ”shalom” till hälsning. De dimper ner i soffor och stolar och snart är vardagsrummet fullt med prat och skratt. Diskussionerna flödar, kaffekokaren puttrar och det dukas upp snacks på bordet.
Tisdagar är hemgruppsdag och människorna som nu fyller mitt vardagsrum är alla del av den hemförsamling som jag, under denna höst, har fått vara med om att starta och leda. Det som började som en trevande längtan visade sig vara en vision som Gud ville möta och utforma. En längtan av att få vandra med människor, se dem växa in i sin fulla potential och tillsammans lära känna Gud ännu mer.

Vi får höra varandra berätta om vad Gud gjort och gör i våra liv. Om bönesvar Han gett och om stunder då vi känt Hans närvaro, kärlek och omsorg. Att höra någon vittna om det goda Gud gör är stort. Det inspirerar mig och stärker min egen längtan och förväntan på Gud. När jag hör hur Gud verkar i och genom andra människor så öppnas också mina ögon mer för vad Gud gör i mitt liv. Tillsammans får vi fira varandras segrar, heja på varandra och utmana och uppmuntra varandra.

Men i hemgruppen får vi också höra om det andra. Det svåra och det frustrerande. Vi får höra om stunder då Gud känns långt borta. Då tillvaron känns hopplös eller då våra lidanden och sår gör sig påminda och tynger. Det är, om möjligt, ännu större. Att få vara där med en människa när fasaden faller. När äktheten och sårbarheten inte ens är något man väljer utan det bara kommer. Då får vi på riktigt leva ut uppmaningen att ”bära varandras bördor”. Gud möter oss mitt i våra svårigheter men Han lämnar oss inte där. För att vi som kristna också ska kunna hjälpa varandra från otro till tro behöver även vi möta varandra där vi är. Inte där vi tycker att vi borde vara.

Därför är tisdagar för mig en dag fylld av liv. Äkta liv. När vi samlas i hemförsamlingen är Gud mitt ibland oss. Genom sin ande visar Han oss nya dimensioner av vad Han gör och vad det innebär att följa Honom.

Att välja att dela liv, glädje och sorg tillsammans med en gemenskap är inte alltid lätt. Det är inte alltid bekvämt eller roligt. Ofta vore det mycket enklare att inte släppa människor nära. Men vi är kallade att älska varandra uppriktigt (Romarbrevet 12:9). Varje människa bär på en unik reflektion av Gud och i en gemenskap lär vi oss se Gud i oss själva och varandra.
Jesus säger att Han har kommit för att vi ska ha liv och liv i överflöd (Johannesevangeliet 10:10). Därför får också vi tala ut liv över varandra. Äkta sårbart liv.

Kajsa Svenfelt
Ordf i HSSM

 

För ungefär ett år sedan satt jag med på ett av mina första möten med Helsingfors svenska Studentmissions styrelse. Jag hade blivit invald i styrelsen och fått rollen som sekreterare, men trots det var jag nog lite nervös och skeptisk. Vad hade jag egentligen gett mig in på? Jag kände ju knappt de andra styrelsemedlemmarna och tyckte dessutom att jag var alldeles för tillbakadragen och försiktig för att kunna bidra med något. Samtidigt ville jag verkligen vara med. Jag var förväntansfull och ivrig att se vad detta nya skulle föra med sig och vad Gud hade för planer för Studentmissionen.


När jag kom med i Studentmissionen i Helsingfors fick jag uppleva hur olika sammanhang och relationer kan forma en. Att ge någon en plats i en gemenskap och få personen att känna sig värdefull och uppskattad är något av det viktigaste vi som kristna får göra för varandra. Se varandra, lyssna på varandra och uppmuntra varandra – det kräver så lite och ger så mycket. Jag tror att förutsättningen för en öppen och inbjudande gemenskap är att de människor som redan är en del av den känner sig trygga och sedda. När vi har en god gemenskap med varandra får vi också helhjärtat satsa på att bjuda in andra i den gemenskapen.


Gemenskaper och relationer spelar också en viktig roll när det gäller att utvecklas. Det kan vara svårt att själv våga ta nästa steg i tron, eller att ta sig ur sin bekvämlighetszon. Men som en del av en god gemenskap behöver vi inte göra det själva, vi får formas tillsammans. Vi får utmana varandra att fortsätta växa i tron och fortsätta söka och följa Guds plan för våra liv. Att vara omgiven av människor som genuint vill leva för Gud, människor som står mig så nära att de vågar utmana mig, har verkligen hjälpt mig i mitt liv. Tack vare att jag har en gemenskap där jag kan känna mig trygg så vågar jag också gå över mina egna gränser och utmana mig själv ibland.


Det har nu gått en tid sedan mitt första nervösa styrelsemöte. Mycket har hänt, både i mitt eget liv och i vår förening. Nya människor har kommit med i vår gemenskap och verksamheten förändras hela tiden. Vi har visioner och planer, och funderar på Studentmissionens framtid tillsammans. Vi ser också till att regelbundet ta ett steg tillbaka för att få ett helhetsperspektiv. Det har vi t.ex. fått göra även under processen Learning Community, där ett team från vår förening deltar. Tillsammans med kristna från andra samfund får vi visionera om vår gemenskap. Att på det sättet regelbundet utvärdera verksamheten och få nya perspektiv hjälper oss att ständigt utvecklas utan att förlora fokus på vårt mest centrala mål; att göra Kristus känd bland studerande.  


Kajsa Svenfelt

Hej på er! Mitt namn är Benjamin Häggblom och jag kommer att fungera som ordförande för Studentmissionens styrelse i Åbo från och med årsskiftet. Jag är 21 år gammal och kommer från Karleby i det fagra Österbotten. I Åbo studerar jag teologi för andra året och hoppas på att kunna titulera mig som präst om några år.

Då jag inte plöjer igenom böcker, skriver eller pluggar grekiska, brukar jag hänga med mina vänner, spela innebandy eller NHL (Playstationspelet då…). Ibland händer det sig även att jag läser en bok, en teologisk sådan givetvis.

I somras lediganslogs tjänsten som studentarbetare i Åbo. Jag övervägde möjligheten som hade öppnats. Vore det möjligt för mig att arbeta som studentarbetare vid sidan om mina studier? Jag kom fram till att det nog skulle fungera. Jag sände in en ansökan om tjänsten och fick snabbt svar. Småningom visade det sig att det hängde mellan mig och en annan. Mina förhoppningar om tjänsten höjdes ytterligare. Efter ett antal dagar kom beskedet, jag hade inte blivit vald.

Efter beskedet hade jag blandade känslor. Jag hade sett fram emot att jobba som studentarbetare vid sidan om mina studier och mina förhoppningar på att jag skulle få tjänsten var höga. Likaså hade jag ett antal gånger i samband med processen bett den ’’farliga’’ bönen: ’’Låt din vilja ske’’. Jag bad om att Guds vilja skulle ske och att han skulle använda mig där jag behövdes.

Jag fick acceptera situationen och hoppades på att Gud visste vad han höll på med. Och det gjorde han verkligen. Jag har flera gånger blickat tillbaka på den stressfyllda och arbetsdryga höst som nu är bakom mig och konstaterat att det verkligen var bra att jag inte fick tjänsten som studentarbetare. Jag hade räknat med att arbetsbördan skulle vara aningen mindre än den var. En liten misskalkyl från min sida. Det finns ingen chans att jag skulle ha hunnit med både arbetet och studierna. I denna stund behövde jag inte arbetet. Gud förser oss med det vi behöver!

Nu finner jag mig som ordförande i Studentmissionens styrelse i Åbo och får konstatera att Guds vägar äro outgrundliga. Jag hoppas på, och ber, att Gud skall använda mig i styrelsen. Jag ser med spänning och iver fram emot att få jobba i styrelsen. Till sist några välvalda ord på kokkoladialekt: ’’He vaal bra deheer!’’

Med önskan om ett välsignat år 2018,
Benjamin Häggblom, ordförande

 

När jag diskuterade med styrelsen vad de önskade att jag skulle skriva en ledare om, fick jag förslaget att berätta om hur jag har upplevt början av tiden som studentarbetare i Åbo.

Det var egentligen inte så mycket som jag visste om Studentmissionens nuvarande situation när jag började att jobba i augusti. Det var givetvis en nackdel, men jag kan också tänka mig att det var en fördel i och med att jag inte har starka förutfattade meningar hur verksamheten ska se ut i Studentmissionen. Jag var med lite i Studentmissionens verksamhet när jag började studera teologi år 1999, men sedan dess har saker och ting förändrats väldigt mycket. Det är klart, eftersom folk studerar mellan tre till fem år och sedan flyttar bort. Det här är en av de största utmaningarna för Studentmissionen, att alltid vara relevant och aktuell för de som studerar i Åbo för tillfället. Det behövs hela tiden nya som kommer med och bär ansvar, för de gamla som man har haft med blir färdiga och börjar med något annat. Man kan inte göra allt på samma sätt som förr, utan man måste vara dynamisk och smidig på ett bra sätt.

När jag kom till Åbo så visste jag att det är några saker som jag förväntas att göra, dvs att delta i Coffee and Cake och innebandy. Utöver det var det också min uppgift att fundera på vad vi kunde göra mer eller annorlunda i framtiden, dvs vad vi kunde utveckla så att Studentmissionen också i fortsättningen skulle få bli en viktig del i många studerandes liv.

När jag bekantade mig med de redan existerande verksamhetsformerna under hösten, kan jag själv säga att båda har fungerat bra i Åbo. Jag har tyckt om Coffee and Cake för att jag tycker om att diskutera med folk, och innebandy för att man lär känna folk bättre när man idrottar med dem. En uppfattning som har stärkts under årens gång, är att folk först måste få förtroende för en i helt vanliga saker innan de lyssnar på vad man har att säga i fråga om andliga saker. Jag hoppas att vi inom Studentmissionen genom dessa verksamhetsformer kan få folk att lära känna oss, även sådana som inte har varit med i kristna sammanhang tidigare.

När jag diskuterade med styrelsen vad de önskade att jag skulle skriva en ledare om, fick jag förslaget att berätta om hur jag har upplevt början av tiden som studentarbetare i Åbo.

En av de saker som vi har funderat på att börja med inom Studentmissionen och som har genomförts på den finska sidan är Mission week. Där vänder man på steken i och med att man inte förväntar sig att människorna ska komma till en, utan man går istället till dem under en vecka. Även om det är frågan om ett enskilt evenemang, kan man ändå ta tillvara själva tillvägagångssättet, alltså att man aktivt strävar efter att nå ut med budskapet om Jesus Kristus till sina medmänniskor, och i Studentmissionens fall till studerandena. Evangeliet om Jesus Kristus är detsamma under alla tider, men sätten hur man når ut med det, måste man alltid uppdatera.

Robert Ojala, 
studentarbetare i Åbo

 

Mera bloggar

FSSM informatör
Vi har valt ut fem favoritartiklar från FSSMnytt från det gångna studieåret och valt att publicera dem på vår blogg i sommar! Vi har plockat ut...
FSSM informatör
Vi har valt ut fem favoritartiklar från FSSMnytt från det gångna studieåret och valt att publicera dem på vår blogg i sommar! Vi har plockat ut...
FSSM informatör
Vi har valt ut fem favoritartiklar från FSSMnytt från det gångna studieåret och valt att publicera dem på vår blogg i sommar! Vi har plockat ut...
FSSM informatör
Vi har valt ut fem favoritartiklar från FSSMnytt från det gångna studieåret och valt att publicera dem på vår blogg i sommar! Vi har plockat ut...
FSSM informatör
Följande tanke kan slå en då som då; hör givande också till mig eller gäller det bara vissa troende? Bibeln säger mycket om hur och varför vi ska ge...
FSSM informatör
Nu ligger vårens sista nyhetsbrev ute för läsning! Juninumret är färgsprakande och bjuder på varierat innehåll. Benjamin Sandell från HSSM...
FSSM informatör
Nästa nummer av FSSMnytt kommer ut 7.6.2016 och det blir vårens sista nyhetsbrev. Vi är glada över att igen få ta del av varierat innehåll; en...

Blogg

 

Jag brukar tänka att jag har varit med om en hel del i mitt relativt unga liv, men vi går ju alla genom saker och ting hela tiden, så även det som jag kallar ”en hel del” är relativt. Men för att ni ska få lite förståelse vad jag menar så placerar jag mig i kategorier som skilsmässobarn och mobbningsoffer. Jag har haft depression, ångest, panikångest, ätstörningar, beroende, fysisk och psykisk smärta. Man skulle kunna se det som om att jag är ganska trasig och ja, det är jag. Jag har känt mig trasig länge och jag känner mig fortfarande trasig ibland. Det är ingenting konstigt med det, för vet ni vad jag tror? Jag tror att alla är trasiga. Jag tror faktiskt inte det finns en enda hel människa här i världen.

Men - varför ska vi lida? Varför ska vi gå sönder, i tusen bitar? Finns det någon mening i vårt lidande? Så här tror jag: Jag tror inte att det är Jesus vilja att vi lider. Jag tror inte att det är meningen att vi ska lida så mycket som vi gör ibland. Men. Jag tror däremot att Jesus kan hjälpa oss genom lidandet. Jag tror att Jesus kan hela oss. Jag tror att Jesus kan göra mörker till ljus.

Det finns en kinesisk konstform som heter Kintsugi. Kinstugi innebär att lappa olika keramik- eller porslinföremål. Grejen med det är att det endast fungerar med ett speciellt lim som blandas med antingen guld, silver eller platinum. Vi snackar alltså om väldigt dyrbara material.

Låt oss jämföra Kintsugi med Jesus syn på oss som lider. När vi går sönder slänger Jesus inte bort våra trasiga bitar. Han har inget intresse av att bygga nytt. Han sparar varenda lilla bit. Ingenting får gå till spillo, för varje bit är en del av oss och Jesus älskar hela dig och hela mig. Så istället för att slänga bort våra trasiga bitar så bygger han ihop dem och förgyller det till någonting som är ännu vackrare än tidigare.  

På det här sättet kan lidandet i slutändan bli någonting vackert. Jag säger inte att vi mitt i allt ska omfamna våra lidanden och tycka att det är det bästa som finns, men vi kan vila i vetskapen om att Jesus fixar det som går sönder. Han har en plan.

Jag skulle t.ex. antagligen inte stå här i dag och prata om en japansk konstform om jag inte först hade gått sönder och blivit lappad och förgylld av Jesus. Det var genom mitt lidande, min ångest och smärta som jag insåg att jag kan hjälpa och stöda andra som går genom svårigheter. När Jesus förgyllde mina trasiga bitar gav han mig modet att bl.a. stå här framför er idag. Han gav mig modet att berätta min historia.

Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas. (Heb 2:18)

Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. (2 Kor 1:4)

Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. (Rom 5:1-4)

Rebecka Holmgård