Äkta, sårbart liv

 

Varje tisdagskväll kl. 18.30 fylls min lägenhet med människor. En efter en droppar de in, någon med ett kexpaket i handen, en annan med ett glatt ”shalom” till hälsning. De dimper ner i soffor och stolar och snart är vardagsrummet fullt med prat och skratt. Diskussionerna flödar, kaffekokaren puttrar och det dukas upp snacks på bordet.
Tisdagar är hemgruppsdag och människorna som nu fyller mitt vardagsrum är alla del av den hemförsamling som jag, under denna höst, har fått vara med om att starta och leda. Det som började som en trevande längtan visade sig vara en vision som Gud ville möta och utforma. En längtan av att få vandra med människor, se dem växa in i sin fulla potential och tillsammans lära känna Gud ännu mer.

Vi får höra varandra berätta om vad Gud gjort och gör i våra liv. Om bönesvar Han gett och om stunder då vi känt Hans närvaro, kärlek och omsorg. Att höra någon vittna om det goda Gud gör är stort. Det inspirerar mig och stärker min egen längtan och förväntan på Gud. När jag hör hur Gud verkar i och genom andra människor så öppnas också mina ögon mer för vad Gud gör i mitt liv. Tillsammans får vi fira varandras segrar, heja på varandra och utmana och uppmuntra varandra.

Men i hemgruppen får vi också höra om det andra. Det svåra och det frustrerande. Vi får höra om stunder då Gud känns långt borta. Då tillvaron känns hopplös eller då våra lidanden och sår gör sig påminda och tynger. Det är, om möjligt, ännu större. Att få vara där med en människa när fasaden faller. När äktheten och sårbarheten inte ens är något man väljer utan det bara kommer. Då får vi på riktigt leva ut uppmaningen att ”bära varandras bördor”. Gud möter oss mitt i våra svårigheter men Han lämnar oss inte där. För att vi som kristna också ska kunna hjälpa varandra från otro till tro behöver även vi möta varandra där vi är. Inte där vi tycker att vi borde vara.

Därför är tisdagar för mig en dag fylld av liv. Äkta liv. När vi samlas i hemförsamlingen är Gud mitt ibland oss. Genom sin ande visar Han oss nya dimensioner av vad Han gör och vad det innebär att följa Honom.

Att välja att dela liv, glädje och sorg tillsammans med en gemenskap är inte alltid lätt. Det är inte alltid bekvämt eller roligt. Ofta vore det mycket enklare att inte släppa människor nära. Men vi är kallade att älska varandra uppriktigt (Romarbrevet 12:9). Varje människa bär på en unik reflektion av Gud och i en gemenskap lär vi oss se Gud i oss själva och varandra.
Jesus säger att Han har kommit för att vi ska ha liv och liv i överflöd (Johannesevangeliet 10:10). Därför får också vi tala ut liv över varandra. Äkta sårbart liv.

Kajsa Svenfelt
Ordf i HSSM